What are you afraid of?

Så något av de läskigaste jag varit med om i hela mitt liv var när jag pissade på en sticka och det visade ett +. Meningen, ett växande liv inuti mig. Rädsla, panik och stress var det första som slog mig. Men läskigaste av allt var då det var dags att föda little evil spawn. Jag var så rädd. Tårar av smärta, rädsla och förtvivlan. Mitt under förlossningen bad jag en av sköterskorna att döda mig. Till svar fick jag att jag fick mer kraft om jag stängde munnen. Till min förvåning hjälpte det. Sen låg hon där, i min famn. Världens minsta och ack så oskyldig. En liten version av mig själv. Jag lever på hoppet om att hon aldrig blir lik mig. För jag var ett fanskap till barn.

Det värsta med att bli förälder är inte att behöva lyssna på duktiga mammor som skryter om sina barn. Inte heller alla pekpinnar som säger hur du ska uppfostra ditt barn. Jag kunde inte bry mig mindre. Det värsta var en ny form av rädsla som tog form i mig. Det här är något jag måste skydda, ta hand om och älska av hela mitt hjärta. Vara försiktig med så hon inte går sönder. Jag är ganska dålig på att vara försiktig. Jag är hård och många anser mig ofta vara känslokall. Men mitt hjärta brinner i höga lågor av all den kärlek jag hyser för min lilla tös. Jag är inte mer än människa och gör så gott jag kan. För vad mer kan man göra?

Rädslan då? Den försvinner aldrig. Jag är livrädd för vatten. I gott sällskap blir det alltid lättare men det är något jag drar mig för att besöka. Min löjliga fobi för hajar och att drunkna gör sig konstant påmind. För att ni ska förstå resten var jag tvungen att skriva det där. Mitt knyte är en riktigt sjöjungfru i vattnet. Fearless. Jag hatar att vara med henne på simskolan för jag är rädd. Rädd att hon ska hamna under vattnet. När vi är på stranden släpper jag henne aldrig med blicken för rädslan av att hon kan tas ifrån mig tar över. De första gångerna hon ville gå till lekplatsen själv, rädd. När hon vill springa i förväg, rädd. En ny form av oro som jag antar kommer sitta kvar resten av livet. När hon inte är hos mig tänker jag alltid på henne även om jag kan verka avslappnad i sällskapet som jag befinner mig med. Men hon finns alltid där, hela tiden. Oavbrutet. Hur mår hon? Vad känner hon? Tänker hon på mig? Jag kommer antagligen vara såhär testen av mitt liv. Orolig för henne. Så mitt i allt det här kommer jag på att jag själv är en dotter.

Känner dom likadant? Den här rädslan? Känner dina föräldrar den? Eller är jag helt ensam i den här känslan av maktlöshet?

Mitt i all rädsla så ler jag ändå. Vad hon än gör, vad hon än tar sig an står jag vid hennes sida. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Bara för jag älskar henne, bryr mig om henne. Idag är känslan av att vara mamma lite större. Kanske för att jag varit med henne på simskolan och rädslan blivit större idag. Utan henne… Jag vill inte ens veta vart jag skulle varit idag om det inte vore för henne. Hon är mitt allt. Min luft. Min anledning till att gå upp på morgonen. Anledningen till att jag ler när det är som tuffast. Hon är den absolut vackraste som finns.

Over and out / Peach