Fear drives faith.

där solen aldrig går ner andas din kärlek liv i mig. jag blandar ner vitt från tre apor i mina shakes för att överleva regnet. du sa att ”livet börjar snart”. jag hade missat det. din kärlek gör min skugga större, mina misstag tydligare. lika billigt som folköl säljer jag min själ och finner mig bunden i samma rep som höll mig som ung. utan tvekan tar jag mig hit igen för jag har förälskat mig i bojorna som håller mig fast. du håller fram din hand. jag ser den. vänder bort min blick. skammen bryter ner varje fiber av min kropp. du finns kvar. din kärlek dör aldrig. hjälp mig hitta hem igen.

blogstats trackingpixel

What are you afraid of?

Så något av de läskigaste jag varit med om i hela mitt liv var när jag pissade på en sticka och det visade ett +. Meningen, ett växande liv inuti mig. Rädsla, panik och stress var det första som slog mig. Men läskigaste av allt var då det var dags att föda little evil spawn. Jag var så rädd. Tårar av smärta, rädsla och förtvivlan. Mitt under förlossningen bad jag en av sköterskorna att döda mig. Till svar fick jag att jag fick mer kraft om jag stängde munnen. Till min förvåning hjälpte det. Sen låg hon där, i min famn. Världens minsta och ack så oskyldig. En liten version av mig själv. Jag lever på hoppet om att hon aldrig blir lik mig. För jag var ett fanskap till barn.

Det värsta med att bli förälder är inte att behöva lyssna på duktiga mammor som skryter om sina barn. Inte heller alla pekpinnar som säger hur du ska uppfostra ditt barn. Jag kunde inte bry mig mindre. Det värsta var en ny form av rädsla som tog form i mig. Det här är något jag måste skydda, ta hand om och älska av hela mitt hjärta. Vara försiktig med så hon inte går sönder. Jag är ganska dålig på att vara försiktig. Jag är hård och många anser mig ofta vara känslokall. Men mitt hjärta brinner i höga lågor av all den kärlek jag hyser för min lilla tös. Jag är inte mer än människa och gör så gott jag kan. För vad mer kan man göra?

Rädslan då? Den försvinner aldrig. Jag är livrädd för vatten. I gott sällskap blir det alltid lättare men det är något jag drar mig för att besöka. Min löjliga fobi för hajar och att drunkna gör sig konstant påmind. För att ni ska förstå resten var jag tvungen att skriva det där. Mitt knyte är en riktigt sjöjungfru i vattnet. Fearless. Jag hatar att vara med henne på simskolan för jag är rädd. Rädd att hon ska hamna under vattnet. När vi är på stranden släpper jag henne aldrig med blicken för rädslan av att hon kan tas ifrån mig tar över. De första gångerna hon ville gå till lekplatsen själv, rädd. När hon vill springa i förväg, rädd. En ny form av oro som jag antar kommer sitta kvar resten av livet. När hon inte är hos mig tänker jag alltid på henne även om jag kan verka avslappnad i sällskapet som jag befinner mig med. Men hon finns alltid där, hela tiden. Oavbrutet. Hur mår hon? Vad känner hon? Tänker hon på mig? Jag kommer antagligen vara såhär testen av mitt liv. Orolig för henne. Så mitt i allt det här kommer jag på att jag själv är en dotter.

Känner dom likadant? Den här rädslan? Känner dina föräldrar den? Eller är jag helt ensam i den här känslan av maktlöshet?

Mitt i all rädsla så ler jag ändå. Vad hon än gör, vad hon än tar sig an står jag vid hennes sida. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Bara för jag älskar henne, bryr mig om henne. Idag är känslan av att vara mamma lite större. Kanske för att jag varit med henne på simskolan och rädslan blivit större idag. Utan henne… Jag vill inte ens veta vart jag skulle varit idag om det inte vore för henne. Hon är mitt allt. Min luft. Min anledning till att gå upp på morgonen. Anledningen till att jag ler när det är som tuffast. Hon är den absolut vackraste som finns.

Over and out / Peach

blogstats trackingpixel

My Incredible Talent For Misfortune.

I can feel you start to pull away
When I’m going insane

Måndag, ny vecka, nya möjligheter ey? Känns som jag sökt 100 jobb den senaste veckan men om jag egentligen tänker efter så ligger jag kanske runt 8 stycken. 3 ställen har lovat att höra av sig i veckan. Sen vet man ju hur det kan sluta, de säger att de ska höra av sig men gör det aldrig. Men man lever på hoppet eller?

För att dela med mig av mitt otroligt intressanta liv har jag hunnit med en sväng på gymmet idag och mår bara såååååå himla bra av det. Eftersom mitt liv mer eller mindre känns som tornado just nu är det svårt att hitta tid till träningen. Men med planering har jag i alla fall tänkt hinna med att gymma imorgon och på fredag, värt för er att anteckna mina vänner.

Ikväll har jag sänkt 2 energidrickor och spelat Lol med 2 gamla favoriter, Daniel och Tip. Eftersom verkligheten var lite jobbigare än vanligt idag var det skönt med två pelare som fick mig att skratta så jag fick ont i magen. Snart dags att ragga mig en känga av Jon blund och Good Charlotte håller mig sällskap. Egentligen är jag sjukt kissnödig men orkar inte gå upp. Allt är som vanligt, typ. Fast upp och ner, ut och in.

Over and out / Peach

blogstats trackingpixel

Will you still love me when I’m no longer beautiful?

om du ger mig en illusion
ger jag dig en värld
har du tappat förståndet?
mina ord räcker inte till
jag kvävs under vatten
kallsup
våldsamma slag emot mina revben
faller
en hand ur led
ett leende
ovisshet, kaos
från höger till vänster, vänster till höger
under ytan, hör ingen mig skrika
bakom murar, ser ingen mina tårar
rasera min värld
dra mig ut med sot i lungorna
oförstådd
dömd till en tidsinställd bomb i tinningen 
splittrar dina ord med min tunga
kedjad emot botten av havet
inga tårar härifrån
inga missförstånd härifrån
om ljuset når mina ögon, blundar jag
eld blir till is
mina ord förblir innehållslösa
tomma
Ingen kundtjänst kan hjälpa dig med mig
olöst mysterium
ett pussel utan hörn
skakande själ

blogstats trackingpixel

Tell me where do I belong.

Så löjligt effektivt man varit idag, eller det beror väl på vems ögon man ser det ifrån. Sökt flertal jobb inom måleri, hört av mig till löjligt många PT utbildningar med en drös frågor osv. Hunnit med två arbetspass och tuggat mig igenom 2 avsnitt med Game of Thrones. Som jag för övrigt bara sjunker djupare och djupare ner i.

För även om jag utgår från att alla jag gillar dör så kan jag inte låta bli att känna starkt för vissa karaktärer. Exempel, Greyjoy. Jag hoppas han dör. Fine han var varit med om massa skit men han väljer att leva i de förflutna, buhu. Daenerys har fanimej 3 drakar. Går ju att lista ut med röven att det bara är en tidsfråga innan hon sitter på järntronen. Eller det är bara en känsla, är snart färdig med säsong 2 så jag kanske inte får yttra mig så mycket. Bara en känsla.

Snapchat-1068944777

På kvällen lyckades farao Cim få med mig ut och äta på restaurang. Inte vilken som helst utan den jag själv jobbar på, Nami. Felicia, David och min solstråle Luna var med. Jag är värdelös på att gå ut och äta, händer i princip aldrig. Kanske för jag är snål. Hur som haver, det var mysigt som tusan.

Resten av kvällen spenderas hos Cim med fina sällskap och brädspel. Som jag suger på något så kopiöst. Wish me luck!

 

”Trying to find what I need that will set me free

Just Tell me where do I belong
Tell me where to go from here
So I can rewrite all my wrongs
I know there’s a place somewhere”

blogstats trackingpixel

StayPeachy is back!

I samma veva som jag sitter och skriver gör jag ett tappert försök att skaffa mig HBO. För att äntligen, efter mycket grupptryck och meningar som ”Vad menar du med att du inte ser Game of Thrones?”. Nej, vad fan menar jag. Milt sagt, jag är en riktigt mes och efter ha hört att det är en del slakt, rape osv bestämde jag mig från början att den här serien är sämst. (Läs; om alla andra gillar något måste jag vara piss-i-motvind för att jag kan.) Lite samma sak som med kaffe. Efter flera 12 timmars skift på Ringhals och mer försök än vad det finns anställda på Vattenfall att försöka sänka en kopp kaffe så gav jag upp. Det är skit. Flertal försök att piffa upp en kopp kaffe var även förgäves. Så många gånger Jonathan lagt ner energi för att försöka få mig avsluta en hel kopp. Nej, förblir skit. Luktar skit, ser till och med ut som det?

HBO är nere och jag ska börja tugga mig igenom första avsnittet. Flika gärna in med hur hemsk serien är, jag behöver negativ förstärkning. Eller om du blivit frälst av den och tycker den är helt jävla underbar. Testar även att dricka Monster idag och jag kan inte bestämma mig om den smakar smält isglass eller om ”wow det här är ändå helt ok”.

Har en huvudvärk från hell som inte direkt smyger sig på. Känns som en arme oompa loompa’s på insidan av mitt huvud som spelar en musikal i otakt. 2 alvedon senare och jag har fortfarande inte lyckats utgallra värken. Vad passar inte bättre då än att ta på sig smutsiga mjukiskläder och försöka se en serie? Det får duga som första inlägg ändå, Peachy out. ~

blogstats trackingpixel